Jag funderar seriöst på om jag ska fråga varenda Singaporean jag möter om de kan svenska... Det visar sig nämligen att alldeles för många på kontoret kan det. En efter en hör man snacka, utan att de berättar att de kan det för oss! Nästan som att de inte vill att vi ska veta... Jag börjar bli lite rädd! Mr. Pang var dagens stora nyhet, som ska vara vår handledare lite under de sista veckorna. Även att han dag ett frågade vilket språk Ida och jag snackade med varandra på. Hmm, vilseledande eller vad? Jag tror i alla fall att det var han.

Dagen har inte bjudit på mycket. På kontoret är nästan alla borta eller väldigt upptagna, så där sitter vi i princip utan jobb. Vi har nämligen kört helt fast och vår kära fröken har haft ett konstant möte i två dagar och är lite för stressad. Vi känner oss något obekväma, men det ska nog gå bra.

Annars har jag och Ida faktiskt dissat Chicken Noodles eller Chicken Rice till lunch idag, för första gången... Undra om Thomas och Fredrik är imponerade! Det blev Fried Rice istället, kanske inte så annorlunda, menmen! Jag måste bara berätta att här finns nypressad juice att få till ca 5kr. Och så gott det är! Det ska definitivt konsumeras mer än det gör. Vad som dock är lite läskigt här är att ALLA STIRRAR! Och då menar jag stirra som i att vända på huvudet och glo. Idag när vi gick genom mathallen mitt emellan borden tittade verkligen alla kineser och indier på mig och Ida och ja, vad gör man? Det blev till att stirra i backen och gå så fort som möjligt. Det ger en något konstigt känsla det där.

Jag, och mina vänner, har även konstaterat att jag absolut inte har ögon i nacken, eller fram heller för den delen. Vi promenerar fram och tillbaka till tågstationen varje dag och minst en gång måste de säga till mig att släppa fram någon stackare som vill förbi mig. Jag märker ingenting! Det är lite lustigt. Jag undrar vart jag tittar egentligen...

Det sista jag har på hjärtat just nu är något irriterande. DE BER OM URSÄKT HELA TIDEN! Häromdagen klev jag en Singaporean på foten, verkligen rätt över, och denne vänder sig om och ber om ursäkt flera gånger om. Om du missade att JAG KLEV på dennes fot så säger jag det igen; JAG KLEV PÅ SINGAPOREANENS FOT! Jag blev så paff (fastän det hänt tidigare också) att jag inte ens bad om ursäkt. Utifall denne Sinagporean nu skulle kunna svenska och läser det här, så ber jag verkligen om ursäkt. Jag borde se mig för mer.

Nu blir det till att fixa om insulindoserna här i värmen och sedan sova. Sömn behövs. Och mera tid. Jag funderar på att gå in på en klockaffär och säga: "Ni hao! I would like to buy some time!" för att se vad de säger...

I alla fall, godnatt därute!
//stina